Sista texten jag skriver

Jag lever. Eller ja. Jag tror att jag lever.
Jag lever med min rädsla. Vad ska hända i morgon
och vad ska jag göra när jag blir stor. Vilken ångest.
Det är som att redan dömma ut vad man ska ligga där på
sin dödsbädd och tänka tillbaka på. Ett välplanerat liv?
Det finns mycket här i livet som man missar om man har ett
fullt planerat schema där allt är skrivet med hammare och spik.
Vill jag leva ett liv där allt redan är förutbestämt.

"Haha det hände en kul grej igår men egentligen va det ju inte så
oväntat eftersom jag planerat det i två veckor"

Nej jag tror att jag vill fortsätta att bära på min ångest om vad
som ska hända i morgon och nästa år. Den är lätt att bära om man
samtidigt kan känna lyckan av en lång och oplanerad kyss.
En vacker solnedgång på en plats som jag inte visste fanns.
Känslan av friheten i den spontanitet som jag ändå ger mig själv.
Den känslan är för mig frihet och den får mig att känna mig som
ett löv i kärlekens vindar. Vissa kanske skulle kalla mig luffare
med min inställning . Jag skulle säga att jag är
väldigt glad att jag lever. En lycka som jag inte tänker planera
bort i nåt grått liv där allt får mig att skratta halvhjärtat.

Ska man va glad att man lever? Nej man ska skrika det! Skratta det!
Gråta det! Med ett ärligt hjärta.

Med dessa ord slutar jag skriva denna blogg. Ni som inte läst den bör läsa den.
Ni som läst den och vill läsa mer får göra det nån annan gång. Inte här.

Onsdagar

Tog en kopp kaffe. Strömming och mos till lunch. Fint väder. Snorkigt på jobbet. Fem riksdaler till den som ler med hjärtat. Det viskas. Nån är sur. Jag skulle kalla det förtvivlan. Skål för alla som bloggar och får betalt för det. Som att bajsa pengar. Nej ush. Springa ikväll?Vem är det som kör?

Livet

Inga tillsatser, bara öl.

Nu sitter jag och tar en öl i min ensamhet, igen.

Jag har idag lyckats klippa mig själv och sparat de 500 kr det skulle kostat om jag gick till en frisör två gånger. Jag har klippt mig kortare än vad många frisörer klipper och jag tror att dom har en kartell. Inte alla kanske men de flesta frisörer vill klippa av så lite hår som möjligt för att på detta sätt hålla affärerna och efterfrågan vid liv. En konspiration på lägsta nivå men dom lyckas dom små giriga jävlarna.

Att Aerosmith laddar rummet med lycka och hesa röster gör att den svettande ölen på mitt skrivbord lockar mig ännu mer. Och ni som inte druckit en iskall i eran ensamhet för att ni varit rädda för erat samvete. Till er säger jag; slappna av luta er tillbaka och skratta. "Jag dricker för att det är gott" hahahaha. Jag är alkis för att det ä gott! Inte för att jag behöver det utan för att jag gillar det.

Våren är på väg och livet är en fest. Ibland en ruskigt fartfylld förfest och ibland en halvsovande efterfest. Kan det vara mer förfest än efterfest? Jag har förfest med mig själv ensam på perrongen när jag är på väg till jobbet. En förfest med musiktexter om hur glad jag är för att jag har en perrong att stå på och om hur vackert det kan vara med med snö utan sol.

Varje förfest gör mig gladare och varje efterfest gör mig starkare. Men det är inte för dem jag lever. För för- och efterfest är ingenting utan det som kommer i mellan, festen. Festen är jag själv. Det som gör att jag fortfarande orkar gå på efterfest. Att orka göra saker som jag inte vill.
Men för att festen fortfarande ska vara intressant så måste det som kommer emellan utveckla mig. Och vad gör inte det bättre än en skrattande förfest och en gråtande efterfest.

Livet är en fest...

Livet är en resa, ingen destination, bara hållplatser.

Varför inte

Att gå ut på krogen kan vara roligt, kan även vara väldigt tråkigt. Om jag fastnar inklämd mellan människor som jag älskar men har suttit och pratat med på samma sätt i över tio år. Då kan det lätt bli att jag tröttnar.

Att mitt i en konversation om den nya regeringen bara somna in och låta sin ointresserade blick bli intresserad av en dam som kommer gående längs med raderna av bord. Det är något som ofta händer mig. Jag får passa mig för vad jag gör när jag sitter där och suger på en nyköpt Carlsberg.

En krogrunda kan lätt bli som allt annat om jag bara sitter där och väntar på att det ska hända något. Om jag gör likadant med mitt liv, om jag bara sitter där och väntar på att en vit springare ber mig hoppa upp på dennes rygg och rädda den otroligt vackra damen borta i hörnet, som ser lika uttråkad ut som mig. Om jag sitter och väntar på det, då vet jag att promenaden hem kommer att bli otroligt ensam och tråkig precis som förra helgen.

Om jag ändå ska betala ett barnbidrag för en kväll ute på stan så ska jag inte sitta och uggla i ett hörn och vänta på den där springaren. Livet är för kort för att jag ska ha tid att sitta och titta på det när det bestämt traskar förbi, i form av en sexig och självsäkert kaxig dam.

Sen kan det vara jävligt jobbigt att ta kontakt med en människa på krogen där jag måste skrika så mycket att jag får vätskebrist av all saliv jag förlorar och som antagligen hamnar på människan i fråga.

Sänk volymen så att människor som vill och vågar kan träffas och prata lite om den nya regeringen.

Vad gör man och vad gör man inte

Att jag i min ensamhet kommer till klarhet över saker och ting, för att sedan glömma bort allt jag tänkt på och att glömma saker som man vill skriva ner är inte kul. Nu har jag kommit till klarhet med detta problem och lösningen är ett smidigt litet anteckningsblock.

Block eller en liten bandspelare? tänkte jag först. Sedan kom jag till klarhet att det är väldigt konstigt med en bandspelare. För tänk om jag skulle gå omkring på tunnelbanan och prata med min bandspelare. Det skulle inte se så bra ut och jag tror inte att jag skulle kunna vara fullt så ärlig om en mamma med sina två barn stod bredvid och lyssnade spänt men ändå i smyg.

Det får bli ett block, ett brunt, precis som Ture Sventon. Jag kommer i och med mitt nya block kunna spara mina tankar för att sedan inte sitta helt tomhändt när jag sätter mig för att skriva.
Det kommer att bli mer bearbetat innehåll i den här bloggen om jag får som jag vill.

Ständigt denna Glömska.

Resedagboken

Idag reste jag och min bror norrut igen. Vi tog tunnelbanan till Mariatorget där vi köpte en varsin macka till frukost. En härlig känsla i den grådaskiga morgonen. En känsla av äventyr och inte hade väl vi en aning om att vi skulle till jobbet. Men nu sitter vi här, work to live. Vi tog buss 4 mot Gullmarsplan och hoppade med spänning av vid hållplats Rosenlund. Jag älskar att resa.

Åhh vi har det så bra vi som har en resedagbok. Vi kan skriva vad som händer oss när vi är ute och reser och skicka det hem till alla som är kvar i det som många norrlänningar skulle kalla försommar. Jag älskar min resedagbok och jag hoppas att alla där hemma vrider sig av avund.

Det ska bli spännande att backpacka vidare ikväll efter jobbet. Jag undrar vart jag hamnar.

Gott nytt år

Hade en väldans trevlig tillställning hemma hos mina föräldrar på nyårsafton. Det var god mat och champagnen visade sig vara av bästa kvalitet då ingen spydde hejdlöst. Nyårsnatten urartade i sömn. Det har varit ett gott nytt år så här långt och idag återvände jag till Stockholm. Det känns bra att vara tillbaka och känna att detta år ska bli ett gott år.

Med rosor på kin och solsken i blick tänker jag bli en bättre människa. Mina nyårslöften är att dricka mer, röka mer, att ha kul nästan jämt, att gå upp några kilon och att träffa massa nya människor som är bra på de andra löften jag nämnt. Från mig alla till er alla. Ett väldigt gott nytt år.

En ny chans, ett nytt liv kanske, den som inte är med mig är emot mig.